Varför ska kärleken vara så svår?

Varför ska det vara så svårt? Fast man försöker intala sig själv att det var väl bäst det som hände och att det löser sig med tiden så e det svårt. När man tycker så mycket om någon så vill man bara "vara". Det finns bra dagar när tanken finns där men är inte fullt så stark och så finns det dåliga dagar som idag, när tårarna rinner och man ser endast hur bra allt kunde bli. Man vill så gärna att man tänker, "om bara", "tänk om", "ifall att" och "varför inte". Varför ska det vara så svårt att släppa? Kan man bara inte inse sitt eget bästa o klippa banden o gå vidare? Det finns en för alla sägs det, men tänk om denna någon redan varit en del av ens liv och man låtit honom gå vidare. Eller om man vill ha någon som är ämnad för någon annan. Vem är jag då ämnad åt? Just nu finns det bara en person som jag vill ska vara ämnad åt mig, vare sig det är fel eller rätt. Men vem är egentligen dem som säger att det är fel eller rätt? Jag vet i alla fall att jag tycker extremt mycket om honom fortfarande o det går inte en dag utan att han finns i mina tankar. Vad gör han? Var e han? Vem tänker han på? Finns jag kvar i hans tankar, tänker han någonsin att han ångrar det som hänt? Gud vad detta e jobbigt... Det låter som en klysha men, varför ska det vara så svårt?